> f.hitta

Ni har säkert själva varit med om de gånger man börjar på ett ord för att sedan avsluta med ett av ordets synonymer.

Detta fenomen utspelar sig även språk emellan.

Till exempel finns det komiskt nog Svenskar som levt alldeles för länge i Norge som växlar mellan Norska och Svenska.

De märker oftast inte ens av det själva att de pendlar mellan två olika språk.

Till exempel heter det att "Finna" något på norska och att "Hitta" något på svenska.

För att dra ett konkret exempel med vad jag menar så kan jag ta något som inträffade in real life idag.

Två gånger under ett seriöst möte började jag fnissa, den ena gången lite halvt hysteriskt och den andra gången lite mer sansat.

Och detta på grund av att svensken (som bott i Oslo alldeles för länge) skulle säga "Finna" på norska men innan han ens hann komma till den andra bokstaven i ordet hann hans tunga vrida om till modersmålets "Hitta".

Detta resulterade i att han uttalade "hitta" med ett "F"-ljud i början.

Det räckte heller inte med en gångs felsägelse, utan han bjöd på två gångers "fhitta", vilket övertrötta My med pirr i magen uppenbarligen tyckte var så himla roligt att hon skrattade mitt under ett möte angående policy och andra formaliteter.